Læsernes egne6 grisar
Jag måste få berätta om en fantastisk upplevelse på en jakt, jag hade förmånen att delta i häromdagen.
Af Per Juhlin 02.12.2006
Det var som vanligt samling på morgonen, med kaffe och ett par mackor i det fria, framför gårdens imponerande ”Corps de logi” i norra Skåne. Vår värd hälsade oss alla välkomna, vi lyckliga själar som var inbjudna till dagens jakt.
Vi skulle ha två drev på klövvilt på förmiddagen, följda av lunch under teglagde kryssvalv i gårdens imponerande jaktstuga, bänkade längs ekbord av i ett stycke utsågade stammar från gårdens egna ekar. Efter lunch skulle följa andjakt i både dammar och längs ån.
Alla såg vi fram emot dagens övningar, både i naturen och vid lunchbordet och spänningen låg som alltid i luften vid första utsättningen. Vi undrade såklart alla vilket pass var och en skulle bli tilldelad. Inte för att det egentligen spelar någon större roll för chansen att komma till skott, men det är ändå lika spännande varje gång. Alla har vi väl våra favoritposter på de ställen där vi jagar återkommande, även om det är någon på en annan post som blir den lycklige.
Under dagens jakt var hela det skånska smörgåsbordet av klövvilt lovligt – älg, kronvilt, dovvilt, rådjur och vildsvin – otroligt att på samma jakt få dessa möjligheter!
Idag var det så min tur att dra högsta vinsten. Jaktvärden satte ut mig på en mycket trevlig post vid två gärdsgårdar, som bildar ett ”T”. Ovanför ”T” växer någorlunda gles asp/bok, till höger om ”T” en tät grandunge och till vänster betesmark och jag sitter i ett lågt torn helt invid ”korsningen”, i betesmarkshörnan. Bakom mig, några 100 meter, ligger ett av viltvattnen och jag hör ändernas karakteristiska nasala määäp, määäp, määäp. Det bådar ju gott inför eftermiddagens övningar med hagelbössan i hand!
Jag klättrar upp i tornet och sätter mig tillrätta, vänd in mot lövskogen, med det täta granet snett framför till höger. Det är tillåtet att ladda så snart man är på post och därför åker 6 patroner fram - ja faktiskt - och i min väl använda gamla Winchester .270.
Det är nämligen så, att ända sedan vildsvinen etablerade sig ordentligt här i Sverige, har i varje fall jag närt en stilla förhoppning, att någon gång i livet få ett någorlunda öppet pass och dessutom att få ut en flock skjutbara grisar, som tillika är tillåtna att skjuta.
Jag har därför vid dessa sällsynta tillfällen med öppet pass och fri avskjutning, fyllt magasinet med 5 patroner, men även petat in en 6:e i loppet. Det gäller banne mig att vara beredd – det går fort när grisarna kommer – och därför är det inte fel att ha så många patroner som möjligt att tillgå. Det där med att ladda om är ju inte ens att tänka på, i varje fall inte på samma flock.
Nåväl, väl på post, laddad både till sinne och vapen, hörs över radion att drevet skall gå igång och alldeles därefter signalen från jaktledarens horn, att drevet är igång och hundarna släppta.
Det dröjer inte speciellt länge förrän jag hör ett upptag och ett drev som ganska snabbt rör sig mot mig, dock en bra bit till höger. Ut kommer ett ensamt rådjur, ett smaldjur med en ”tysk” i hasorna. Tillåtet vilt idag, men med mycket god fart och ca 150 m bort, är det bara att lyfta på hatten.
Över radion hör jag att drevet hittat legor efter gris, men det är långt från min post och i fel del av såten – bara att hoppas att det finns fler.
Rätt som det var blev det upptag i granplanteringen, inte så rysligt långt bort och det verkar röra sig mot min post. Plötsligt dundrar det till av många klövar och ut från grantätningen från höger, över gärdsgården och in i lövskogen löper åt vänster en hel flock årsgrisar, ca 15 – 20 stycken! En ”Linderödsgris” alltså en ljus gris med mörka fläckar och resterande normalfärgade. Gissa om kolven snabbt nådde axeln?! Avståndet är inte imponerande långt, de rinner ur skogen på bara ca 20-25 meters håll. Första skottet smäller och Linderödaren slår en kullerbytta. Sedan faller skott nummer 2, 3, 4 och 5 i rask takt, ja ungefär så snabbt det nu går att repetera med studsaren på axeln och för varje skott tumlar en gris runt på den brunröda mattan av höstlöv. I samma ögonblick som nummer 5 slår en kullerbytta, ser jag en rörelse åt ”fel håll” alltså från vänster till höger. Tusan också – en av grisarna är tydligen inte död, utan på benen igen och på väg tillbaka in i grantätningen där de kom ifrån. Så snabbt det bara går, drar jag tillbaka studsaren och hinner precis ikapp grisen och få iväg skottet innan den försvinner in bakom en tjock bok som står bara några meter framför mig, alldeles invid granet. Grisen tecknar tydligt i skottet men den försvinner ur synhåll, medan jag svär stilla för mig själv.
Fan – att man skall får uppleva det helt unika, att lyckas skjuta 5 grisar på samma post, med samma magasin och så skall det finnas ett smolk i bägaren för att sista grisen går iväg och jag har förorsakat ett eftersök!
Jag har ännu lite svårt att ta in vad jag faktiskt just har åstadkommit, men på ren rutin går blicken tillbaka till de grisar jag skjutit på. Var ligger de, är det fler som är dåligt skjutna eller ligger alla still? Vilken var det som kom på benen igen, jag som tyckte att de alla slog runt som kaniner i skotten. Jag börjar räkna från höger igen, där jag började skjuta – 1, 2, 3.. 4...5? Alla ligger där ju! Men, det innebär ju…jag har skjutit på 6 grisar. Och den 6 tecknade ju kraftigt i skottet, eller gjorde den det? Jo, visst gjorde den. Jag är nu en smula adrenalinstinn men bestämmer mig ändå för att jo, det kändes helt rätt när jag tryckte och grisen tecknade förvisso i skottet. Kan jag verkligen ha skjutit 6? Men, jag erinrar mig ju snabbt att jag stoppade den där extra 6 patronen i loppet, så helt omöjligt är det ju inte.
Direkt då jag skjutit mina 6 skott, varnade jag över radion min passgranne till vänster att grisar var på väg och strax därefter smällde det ett skott. En kvart senare, small det ytterligare 3 skott i rask takt.
Jag hör att en av hundförarna är alldeles intill mig i kanten på granet och ber honom att komma fram – direkt, inte över radion och ber att han ska gå fram och kolla om det ligger en gris intill stengärdet, bakom boken framför mig, som skymmer sikte längs stengärdet. Han går fram och pekar på den första grisen och säger, jo den ligger där.
Nej nej, inte den, den skall ligga ända intill stengärdet, säger jag. Han lutar sig över och säger nej, ingen där. Då måste den ha gått in i granet. Han letar efter blodspår men hittar inget. Kan jag ha bommat i alla fall? I samma ögonblick kommer nästa hundförare framifrån, längs stengärdet. Han ropar grattis och böjer sig ned, kopplar dragselen och drar med en gris som låg ca 50 m upp längs gärdet. Den hade aldrig gått över in i granet utan vikt av längs gärdet utom synhåll för mig och låg stendöd, perfekt skjuten, 50 m från mig. Lyckan är nu fullständigt total!
Drevet är nu framme och ytterligare två hundförare ansluter. Jag får hjälp med att samla in mina grisar och hundförarna tror knappt sina ögon, när det går upp för dem att jag faktiskt på sex snabba skott i en följd fällt lika många årsgrisar, där den första ligger 25 m och den längst bort 65 m ifrån mig. Jag får gång efter annan förklara att magasinet rymmer 5 patroner och att jag kan stoppa en 6:e i loppet, att jag alltid drömt om att få ut en flock skjutbara grisar o.s.v.
Innan alla hundförare och inte minst jag själv riktigt fattat vad som verkligen hänt, kommer jaktvärden travande tillbaka. Han hälsar glatt och frågar om jag sett något! Innan jag hinner berätta, berättar han i sin tur, att min passgranne till vänster lyckats med bedriften att fälla 4 årsgrisar med lika många skott!
Jag vet att min gode vän på passet intill är väl förtrogen med hur en studsare skall hanteras, han skjuter både fort och säkert och hundförarna och jag har redan diskuterat att det utöver mina sex grisar sannolikt kan ligga ytterligare fyra på passet intill. Med ett obeskrivligt stort leende på läpparna berättar jag för 5:e gången på kort tid om min otroliga upplevelse! Värden tror knappt sina öron. 10 grisar på lika många skott på två poster inom loppet av en kvart! Det är mer än vad han hört talas om och likaså vi andra.
Detta, är jag säker på, kommer att leva kvar som ett kristallklart minne för mitt inre, för alltid. Jag kommer när som helst att kunna spela upp filmen för mig själv, hur mina 5 grisar tumlar runt bland höstlöven och hur den 6:e tecknar och försvinner ur mitt synfält.
Jag har flera goda vänner som jagar både ofta, mycket och gärna och som tillika hanterar sina vapen med stor skicklighet, men jag kan inte påminna mig om att jag hört talas om något liknande. 4 grisar vet jag att det ramlat framför någon kamrats bössa men aldrig 6 och definitivt inte i en följd utan omladdning med en vanlig hederlig repeterstudsare.
|
